Fan, jag tror att jag börjar bli känslig. Igår var det nån dokumentär om Stefan Holm och hans idrottskarriär. En scen när han vann OS-Guld visades och man fick se hur han springer runt på arenan och glittrar av glädje. Han springer fram till sin tränare och tillika far, slår armarna om honom och nästan gråter av glädje. Jag sitter i soffan med bara sekunder ifrån tårarna. Vilken glädje, jävlar vad fint!
Tidigare ikväll sändes idrottsgalan. Samma visa där. Idrottsmän och kvinnor och deras lycka. Det berör. En simmare hade varit med om en olycka och förlorat ena armen. Ett år senare var han tillbaka i vattnet och vann paralympics. Då blir jag rörd. Det sker mirakel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar